Upplösningen och följaktligen bildens klarhet förbättras när pixelstorleken minskar och antalet pixlar ökar. Den minsta homogena färgbiten som utgör en datorbild kallas en pixel. Du kan se pixlarna som möjliggör framkallning av bilden genom att zooma in på någon av bilderna. De ser ut för ögonen som små rektanglar eller fyrkanter i svart, vitt eller olika nyanser av grått.
Mängden ljus som absorberas av ljuskänsliga komponenter ökar med pixelstorleken, vilket resulterar i förbättrad känslighet utan förvrängning eller lägre bildkvalitet. Dessutom beror hur hög kontrast bilder som visas på pixelstorleken. Bättre upplösning uppnås på bekostnad av känslighet och minskning av storleken. Känsligheten förbättras med ökande storlek, men upplösningen minskar.
Mångfalden av färger eller nyanser av grått som kan visas på färgmonitorer beror på hur många bitar som används för att representera varje pixel. Tre celler utgör varje pixel: en röd, en blå och en grön. Samma poäng delas av alla dessa. Bildens upplösning avgör dess kvalitet.
Oftast uttrycks en pixel med 8 bitar (28 färger), 24 bitar (224 färger, 8 bitar varje färgkanal) eller 48 bitar (248 färger); Ännu större djup används i professionell bilddigitalisering och professionell fotografering där de alltid anges som bitvärden per färgkanal snarare än som summan av de 3 kanalerna. Det första alternativet är det vanligaste, där 8-bitarna är reserverade för högkvalitativa fotografier som bara finns i gråtoner eller med 256 färger i en palett för dålig färgkvalitet; 24-bitars är den mest populära och högkvalitativa, och den används i de flesta fotografiska bilder.
